Allt utom gräddbakelse

Men så på juldagens morgon åkte jag och mamma och pappa förbi skylten till Lövhult av en anledning och jag skrek åt dem att svänga av och kolla. Och nu känns det som ett mycket väl tänkbart ställe där allt skulle kunna ske.

Jag blir förbluffad varje gång jag hör talas om att någon vill bli bortlämnad av sin far. Ja, ni vet där pappan ska leda bruden fram till altaret och liksom ge bort henne till hennes nya beskyddare. För en kvinna måste ju ha en man som tar hand om henne. Är hon inte gift är hon under sin fars beskydd. Men så fort ringen åker på fingret måste fadern se till att lämna över detta ansvar till maken.

Nej, jag blir inte bara förbluffad, jag blir arg! Hur kan man som kvinna vilja föra dessa förlegade traditioner vidare. På många håll i samhället har jämställdheten gått framåt och kvinnor har äntligen fått börja ta den plats de förtjänar. Men så fort man ska till och gifta sig verkar en del plötsligt vilja slänga sig tusen år tillbaka i tiden. Eller snarare kanske över Atlanten eftersom det är i staterna som denna ritual verkar användas mest.

Det är inget romantiskt med att bli överlämnad till nästa husbonde (sammanträffande att det låter ungefär som husband??) som en slav eller som ett husdjur!!

När jag gifter mig vill jag ge bort mig själv. Inte ge bort min kropp eller mina rättigheter eller skyldigheter att ta hand om mig själv. Bara min kravlösa kärlek.

I bland när vi är ute och åker bil känns det precis som i en film. Och i dag var soundtracket just den här låten, som i de där raderna stämmer så bra på hela grejen med att bli kär.

Resten av låten (Friends of mine med Adam Green) kanske inte alls handlar om det jag menar, men bra är den.

Ja, jag fick nyss en kommentar där Abigail undrade när bröllopet kommer att ske. Det var ju just det...

Från början var Han väldigt konservativ av sig och hade åsikter om vänner och bekanta som varit förlovade länge.

"En förlovning betyder att man gifter sig inom ett år!" var den bestämda åsikten.

Så gällde dock inte när vi väl fått ringarna på våra fingrar, visade det sig. 
Nu handlar det kanske inte enbart om kalla fötter (även om de sällan är varma) från hans sida utan kanske mer om att han är realist och pessimist medan jag för tillfället vill leva lite i det blå.

Med andra ord: det behövs tyvärr pengar för att gifta sig och vi håller på att spara men får se hur lång tid det tar innan vi fått ihop tillräckligt.

Det är tråkigt att en så osexig och oromantisk sak som kapital måste blanda sig i planeringen.
Ingen av oss vill visserligen ha något flådigt eller lyxigt bröllop. Men allting kostar ju tyvärr.

Jag är inte riktigt säker på vilken stil jag tillslut bestämmer mig för, men har gått igenom följande faser:



(eller hur de stavar? 

Jag önskar att jag hade en vacker historia att berätta för barn och barnban. Men faktum är att historien om hur jag hittade min stora kärlek inte är så vacker.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet alls. Första gången vi träffades tyckte jag att han var en töntig snorunge och han tyckte jag var en rabiat kärring (ungefär hans egna ord).
Andra gången däremot hände det saker. Men inte på en gång. Först hälsade vi bara och jag uttalade en sliten raggreplik helt utan mening. "Har jag inte träffat dig förut?" var jag nämligen tvungen att fråga när jag hört honom prata en liten stund. Och jo, det hade jag ju men det kom jag knappt ihåg. Däremot kände jag väl igen hans småländska och kände mig genast hemma. Tror inte vi pratade så mycket mer med varandra på den där grillfesten egentligen, men jag drömde mig till de småländska skogarna från barndomen när jag lyssnade på hans röst.
Och sen hände det. Ja, inte så att det började blixtra och att kärlek uppstod. Det handlade egentligen bara om att vilja bryta ensamheten, man skulle kunna kalla det ren och skär desperation.
Efter grillfesten gick vi på en festival. Egentligen hade jag redan träffat ett annat gäng kompisar och att han och jag stötte ihop igen var bara en slump. Mitt sällskap försvann plötsligt och det enda kända ansiktet jag såg i folkvimlet var Han. Vi blev stående över varsin öl och pratade, pratade och pratade. Och på den vägen var det.

Ja, inte så att vi blev ihop då. Det dröjde.
Men jag luskade efteråt reda på hans nummer och slog en signal några månader senare när jag under semestern var nere i småland i sommarstugan. Vi bestämde träff och plötsligt hade han träffat föräldrarna. Jag var då övertygad om att det bara var på lek, att det var kul att ha en kompis på sommarstället. Dessutom var jag så fruktansvärt trött på killar och strul att jag kunde sträcka mig till att han var söt men inte göra  mamma lycklig när hon överväldigad utbrast  "det var väl en bra grabb!".
Det blev dock ett par vändor till småland den sommaren och sedan hade vi bestämt att han skulle hälsa på mig. Och hur jag i över en månad höll på och förberedde mig för detta besök med bantning, shopping, matlagning och städning, samtidigt som jag intalade mig att det bara var på skoj finns det en annan blogg som beskriver. 

Nåväl. Han kom på besök hem till mig och hur jag än försökte förklara bort det då kan jag nu erkänna att jag blev tokkär.
Och för att ta hans version kan man beskriva fortsättningen som "tjat och tjat och tjat tills han gav med sig".

Dagen då det blev vi på riktigt innehåller inte alls några romantiska detaljer. Vi var bakfulla, låg i sängen och åt pizza och sen i samband med en rap från hans sida konstaterade vi att vi nog var ihop.

I augusti föll Han med stort H på knä och friade.
Där någonstans, när jag upptäckte tårarna som rann utmed mina kinder, förstod jag att jag trots allt är den blödig romantiker jag kämpat emot i hela mitt liv.
Men bara för det betyder det inte att jag drömmer om att vara prinsessa, klä mig i gräddbakelseklänning, eller om att ges bort av min far vid ett kyrkbröllop.

I somras gifte sig en vän till mig och henns far höll ett tal om hur roligt han tyckte det var att hon ändrat sig. Från att ha varit feministen som tyckte att man inte behövde en man och varit övertygad om att hon inte skulle gifta sig.
Jag tänkte likadant och gör det fortfarande. Förutom på en punkt,  och jag vet att hon nog håller med mig. Jag tror fortfarande att man visst klarar sig utan en man och utan att gifta sig.
Men jag vet att ag inte skulle klara mig utan en livskamrat.

Och den kamraten har jag hittat.



Om vägen till vårt giftemål kommer den här bloggen handla.