Allt utom gräddbakelse

Har inte orkat ta tag i problemen med svärmor även om jag vet att inget kommer lösa sig om inte jag tar tag i det. Han har bestämt sig för att ignorera problemet eftersom det är så hon gör, men mig funkar inte det för.

Har bara inte kommit i rätt stämning för att skriva det där brevet jag planerat.

Han säger att jag varit så himla sur på sistone. Kanske har jag. Men visst fanns det en reklam en gång i tiden som hade nån slogan typ : "Inte lätt att vara glad när man har ont i magen".
Jag befarar att jag håller på att utveckla samma problem-mage som min mor. Inte för att den tanken hjälper mot surheten. 

Konflikten med svärmor har gjort att jag tappat lusten med det mesta. Särskilt lusten att leta mönster till bröllopsklänning. Hon hade ju sagt att hon ville sy den men nu känns det inte direkt aktuellt. Det verkar inte som om hon ställer sig bakom giftemålet alls.

Det ironiska är att kvällen innan allt hände var jag på middag med några kollegor varpå en av dem antyder att det inte kan vara lätt att ha svärmor på besök. Jag svarar då att "nej det är inga problem alls, vi har en jättebra relation" eftersom det är vad jag tror. Men tydligen inte.

Hon har gjort klart att hon "inte tycker om hur Han och jag är mot varandra".
En person som tycker så står inte direkt högst på inbjudningslistan längre.

Funderar på att ta pengarna hon hittills satt in på vårt bröllopskonto och sätta tillbaka dem på hennes konto.

Just en von Trier-film känns det som att jag och Han är mitt uppe i just nu.

Helgen med hans mamma, mina föräldrar och min bror och fru och barn blev plötsligt väldigt konstig.

Eftersom Han inte gillar att fira jul beslöt vi förra året att göra en egen familjehögtid, i januari när man brukar behöva nåt roligt ändå. Sagt och gjort, och i år skulle det bli andra året och därmed tradition.
Svärmor kom i fredags men redan på lördagen fick hon nog och åkte hem. Och här går jag och förstår ingenting. Vad gjorde vi för fel? Vad hände?

Han är orolig och känner sig övergiven och tror att han för alltid kommer att få leva utan sin mamma.
Och jag som trodde att jag och min blivande svärmor inte alls hade de vanliga problemen som blivande svärdöttrar och svärmödrar brukar ha går här och förstår verklighen ingenting.

Jag diskuterade det där med att sova ihop med en vän nyligen. Hon, visade det sig, sover inte  tillsammans med sin man. De har var sina sovrum till och med. Det har dock inte alls med att göra att de inte har ett bra förhållande, för det tror jag visst att de har, men de sover inte bra tillsammans helt enkelt, förklarade min vän för mig.
På ett sätt tyckte jag först att det var konstigt, men jag tror jag fattar nu. Det är inte mer konstigt än att en annan vän delar en 90-säng med sin flickvän, något som jag inte kan föreställa mig att klara ens en natt.
 Själv är jag nog ett mellanting.

Jag är ensam i kväll, Han är ute och kommer hem sent så sängen är tom när jag går och lägger mig och jag gillar det inte.
I början av vårt förhållande bodde vi långt från varandra och sov självklart också var för sig. Då var det i stället svårt att sova när vi väl träffades. Men jag tror nog mer att det berodde på att vi delade en 105-säng.

Bland den första möbeln vi sedan köpte när vi flyttat ihop på riktigt var en dubbelsäng, eller rättare sagt två ordentliga resårmadrasser med en stor gemensam bäddmadrass. Jag sover som en prinsessa numera. 
Både därför att jag vet att Han ligger där bredvid, men faktiskt också det faktum att han ligger nära
 men inte för nära. 
Jag sover alltså bäst med lite egen plats omkring mig, så att jag kan vända på mig när som helst, men jag vill gärna höra hans andetag och känna honom bredvid mig precis innan jag somnar.

Ikväll får jag försöka somna ändå, för Han verkar bli sen.

Jag hade just börjat tro att vi skulle klara bröllopet på 20 000 kronor men nu har jag hört så mycket emot det att jag börjar tvivla. 

Bröllopskordinatorn på tv4+ programmet Bröllopsbonanza gav som tips att man inte ska låta bröllopet kosta för mycket.

Men i nästa andetag sa hon att man borde räkna cirka 1000 kronor per gäst. Det skulle betyda runt 40-50 000 kronor för vårt bröllop!

Jag varken vill eller har råd med såna kostnader. Jag tycker att man ska kunna ha en rolig och fin fest för mindre, men alla rådgivare talar emot.

Nu misströstar jag. Vi har låångt kvar till såna summor.

Hamnade framför Bridezillas på kanal5 och inser att jag borde valt ett annat namn på min blogg. 

Jag känner inte igen någonting i de hysteriska tjejerna. Fruktansvärt program.

Men så är det ju också USA...

Bloggen verkar mer och mer ha blivit mitt planeringsverktyg. Vissa skaffar ju stora rosa böcker och planerar och klipper ur servettprover och vinetiketter och allt möjligt. Det är inte min stil.

Men just nu letar jag recept för att sedan kunna utröna om något av det går att göra ekologiskt. Vi har en favoritrestaurang i Göteborg, La Sombrita som serverar tapas. Tänkte sno lite idéer från deras meny och sedan lägga till lite eget. 

Vitlöksmarinerade räkor

Rostade grönsaker. (borde vara lätt att göra ekologiskt...)

Patatas (gör jag nog efter eget huvud) con Aioli

Champiñones al Ajillo, Champinjoner i vitlök


Det verkar som om maten kommer bada i vitlök... Är det en bra idé?
Vi kommer antagligen göra sallader och någon paj och ha massa bröd till.

Tro det eller ej, men jag hittade en bild på en jättetuff brudkrona (även om jag inte sett framför mig att jag ska ha en sån) och så finns den i samma stad som jag jobbar. Helt galet!

Foto: Englunds Guld Smycka i Kumla

... och tycker som jag vad gäller att bli ledd fram till altaret av sin far.

I dag gick Han in på Svenska kyrkans hemsida och sökte på info om vigsel. Det visade sig att det inte kostar något, inte ens att hyra en präst ur någon annan än ens hemförsamling. Det hade vi nog båda trott.

Själv är jag ju ingen kyrko-religiös människa även om jag alltid mått bra i kyrkobyggnaden som sådan. Visst tror jag på Gud, men kanske inte nödvändigtvis på ett enda sätt. Jag tror på olika saker i olika religioner, men tycker i grund och botten att alla tror likadant.
Han däremot är troende kristen vilket jag både respekterar och avundas på ett sätt. 

När jag var yngre såg jag framför mig att jag skulle vigas utomhus av i någon slags natur-ceremoni där Gud var närvarande i luften, träden, gräset. Han vill att vi ska giftas i kyrkan, av en präst och med så många religiösa symboler som möjligt. Vår kompromiss är att vi ska försöka vigas utomhus, men av en präst.

Om du inte förstod det nedanstående inlägget (om 2008 )behöver du inte känna dig dum. Det gjorde inte Han heller.