Känslan
Det finns en jättebra sida där det ofta dyker upp coola brudpar och som jag brukar hålla koll på. Nedan kommer lite bilder och länkar till sånt jag gillar eller sånt som har rätt känsla.
3-årskris?
I går firade Han och jag tre år tillsammans. Och då slog det mig att all trötthet, ovilja att planera, allt krångel och allt annat kanske bara varit en sån där 3-årskris som det pratas om ibland.
Men jag tror att kriser är bra. Överhuvud taget ska man ta sig tid att känna efter. Innan man gifter sig.
På sistone har jag hört om flera av mina vänners vänner som skiljt sig efter bara 1-2 år. Inte för att jag klandrar någon för att kärleken tar slut, eller för att saker kraschar,men jag hoppas jag inte behöver vara med om det själv.
Äktenskapet handlar ju om att lova varandra evigheten. Men helt krasst är det ändå så att om framtiden vet vi inget. Faktum är att vi vet väldigt lite om oss själva också. Men en sak tycker jag man är skyldig, framförallt sig själv, men också den man planerar att gifta sig med: att tänka efter vad man vill just nu.
Kan man i nuet se sig själv tillsammans med den människan i framtiden så är det liksom bara att köra.
Men jag tror att kriser är bra. Överhuvud taget ska man ta sig tid att känna efter. Innan man gifter sig.
På sistone har jag hört om flera av mina vänners vänner som skiljt sig efter bara 1-2 år. Inte för att jag klandrar någon för att kärleken tar slut, eller för att saker kraschar,men jag hoppas jag inte behöver vara med om det själv.
Äktenskapet handlar ju om att lova varandra evigheten. Men helt krasst är det ändå så att om framtiden vet vi inget. Faktum är att vi vet väldigt lite om oss själva också. Men en sak tycker jag man är skyldig, framförallt sig själv, men också den man planerar att gifta sig med: att tänka efter vad man vill just nu.
Kan man i nuet se sig själv tillsammans med den människan i framtiden så är det liksom bara att köra.
Den traditionella familjebilden
Vi var på bröllop i helgen. Och varje gång man själv är på bröllop får man massa idéer om vad man ska göra och inte ska göra på sitt eget.
Det var ett mycket trevligt bröllop trots att det innehöll en del komiskt traditionella inslag typ: en toastmaster som blev mer och mer frispråkig ju fler drinkar han fick i sig samt ett tjejgäng som skulle redovisa saker från möhippan och stod i gäng och fnissade fram interna roligheter som inte alls var roliga.
Men så var det en sak som gjorde att både jag och Han fick lite ny syn på hela den här biten vilka man ska bjuda och Han funderar nu på att bjuda sin far på vårt bröllop fastän de aldrig haft någon riktig kontakt.
I det här fallet hade brudgummen bjudit sin far som han inte hade så bra kontakt med som liten men som han tydligen tagit upp kontakten med. Dessutom var alla halvsyskon med. Och detta tillsammans med den biologiska mamman och hennes nya man, den som brudgummen sett som sin pappa under sin uppväxt. Och det verkade fungera, det var fantastiskt att se. Den biologiska pappan höll till och med ett tal som på sätt och vis bad om ursäkt över hans beteende men som tog slut i tid innan det blev pinsamt.
Och nu har i alla fall Han börjat fundera på att kontakta sin far. Han har liksom inte varit där och präglat honom under hans liv men samtidigt är det ju just det som präglat honom, den frånvarande fadern. Problemet är väl bara att Hans mamma kan bli galen, ja vansinnig om hon får höra det. Men det är väl ingen idé att oroa sig över än, vi är inte riktigt redo att själva börja planera i detalj ändå.
