Allt utom gräddbakelse

I går ringde äntligen prästen.
Det var inte samma som vi fått höra namnet på förut, utan en annan. Men det kändes bra. Han lät snäll och inte alls så nedlåtande som tanten i receptionen i vår församling. Vi ska träffa honom om två veckor och prata igenom allt. 

Bild: http://sv.wikipedia.org

I morgon ska jag hämta nyckel till festlokalen. Och ringarna ska lämnas in för gravering och upp-putsning. 

Dessutom har vi hunnit handla nästan allt som ska handlas förutom lite mat som inte går att köpa än. 

Tårtorna är nu betalda och maten verkar vara under kontroll.

Festhäftet är nästan färdigt. Bara bordsplaceringen skapar huvudbry fortfarande. 

Och nästa vecka ska jag få åka och prova klänningen, den kommer knappt vara påbörjad men då kan de börja måtta allt efter min egen kropp och sedan börja sy på riktigt. 

Det börjar alltså likna nåt vid det här laget. Ändå kan jag inte ta det lugnt. Jag antar att det är det sedvanliga kontrollbehovet som gör sig gällande. Vissa saker kan jag ju inte ha full koll på och det måste jag lära mig att hantera.

Men torsdag och fredag denna vecka tänker jag åka till sommarstugan och koppla av. Ska försöka att inte tänka för mycket bröllop. Har tagit med mig placeringskorten som jag ska passa på att skriva men utöver det tänker jag ta det lugnt. Kan behöva samla kraft inför de sista veckornas planering.

Fattar inte varför jag började göra vårt festprogram i word. Det finns knappast något mer värdelöst program för ändamålet. Men nu har jag börjat och får väl stå mitt kast. Har bara hunnit sitta en timme ikväll efter sent jobb men ger redan upp för att all text hoppar omkring helt okontrollerat. 

Har dock haft lite roligt. Härom veckan var svärmor här och efterlämnade en hel påse med fotoalbum. Jag har fotograferat av några av bilderna och nu sitter jag och skrattar åt hur underbart snygg min blivande make var en gång i tiden. Fram till femårsåldern var han ett riktigt ängelbarn med sina ljusa lockar och ljusblå blick. Men sedan gick något snett. Haha! : )

Fast det roligaste är att jag vet att jag har lika gräsliga bilder av mig själv som tioåring. Ska upp på vinden och leta reda på mina  album imorgon och jag kan nästan slå vad om att jag hittar bilder där vi ser syskonlika ut.

Jag konstaterar att modet under tidigt 90-tal gjorde inte direkt sitt för att förbättra ens redan lönnfeta, flesiga uppsyn. 

Den här helgen blev inte riktigt som jag trodde. Vi skulle ha en myshelg och fira Honom som just fyllt år, och så skulle vi göra bröllopsplanering.

Men det hela började på fredagen.

Jag och min vän fotografen (som ska fota vårt bröllop) fick för oss att vi ville gå ut och dansa. Men Han ville förbjuda mig och försökte med allt för att få mig stanna hemma. Jag slet mig visserligen loss men började allvarligt fundera på om en så kontrollerande kille verkligen kunde vara den rätte.

Allt fick dock en förklaring på lördagsmorgonen då han väcker mig klockan sju och lämnar över ett kuvert. 

"God morgon blivande frun" stod det. Och så fanns det en lista på saker jag skulle packa i en väska. Och så låg där en tågbiljett. 

Anledningen till att Han inte ville jag skulle gå ut på fredage var naturligtvis för att Han visste att jag behövde vara pigg på lördagen. 

Jag fick glatt sätta mig på tåget, fast så himla glad var jag ärligt talat dock inte, och vänta på nästa instruktion. En kvart efter avgång skulle jag få öppna nästa kuvert. Där stod det att spioner fanns på tåget och att jag skulle bli straffad om jag inte gjorde som det stod. Varje gång tåget stannade vid stationen skulle jag ställa mig upp och säga "Stopp i lagens namn!" och när tåget åkte igen skulle jag säga "Tut tut sade tåget, och så gick det". När folk passerade mitt säte skulle jag hälsa "God morgon, ha en fortsatt trevlig dag".

Det var inte utan ångest som jag ställde mig upp ska jag säga. Jag fuskade litegrann men vi kan ju säga så här att det nog går historier om en mycket märklig kvinna som fanns på tåget mellan Stockholm och Göteborg en lördagsmorgon i juni. 

Efter 1,5 timme anlände jag till min destination, min gamla hemstad.

Och där fanns de, de allra finaste vännerna, så fina som jag aldrig hade vågat tro. Det blev skumpa och kramar och sen hade jag fullt att göra resten av dagen.

Jag fick fotografera sånt som påminde mig om Honom medan jag fick promenera till vilket visade sig vara en second hand-affär där jag skulle inhandla mina kläder för dagen. Efter mera promenad, denna gång i tjusig svid, fick jag göra ett rekordförsök med Carolina Klyft. 

Sedan blev jag bjuden på lunch i parken där jag också fick lära mig trolla och sedan fick göra ett porträtt av mig och Honom i marrängswiss. 

 Bild: Ilbecka

Kvällen bjöd sedan på massa vin, ansiktsbehandling, fotbehandling, manikyr, sminkning och hårfixande. Sedan blev det grillning och sedan rockade vi loss till sing star hela natten. Allt ackompanjerades av en hel del vin, drinkar, öl osv.

Dagen efter mådde jag bra, förutom att det kändes så fruktansvärt tomt. Att få en sån där helt underbar dag var guld, men det gjorde ont när vännerna åkte. Återigen ett bevis på hur bra jag har det. Jag önskar att jag hade vetat att livet skulle bli så här bra redan när jag var yngre, då hade mycket varit lättare tror jag.

Folk frågar rätt ofta om vi har det stressigt och mycket med all planering. Fram till för ett par veckor sedan suckade jag Jaaa, ganska så högt som svar på den frågan.
Numera svarar jag näää, och känner mig genast nervös att jag glömt något.
Men faktum är att jag känner mig rätt avslappnad. Det finns så klart en hel del kvar som ska fixas, men samtidigt så vill vi ju att allt ska bli rätt så casual och inte så himla uppstyrt.

Fast jag ska erkänna att det stressar mig litegrann att sömmerskorna inte börjat på min klänning... så vitt jag vet i alla fall.
Och så blir jag oroad över att vår bil är nykrockad och inte direkt körbar i nuläget. Och man behöver ju bil för rätt mycket just nu... när det ska handlas grejer och köras till lokalen och sådär..

I helgen ska fixa lite med våra otroligt traditionella festhäften.

Sen är det inte så mycket mer att göra än att vänta till de där sista veckorna då allt ska göras på en gång antar jag.

Jag har blivit beroende av att surfa omkring och läsa på andra blivande brudars bloggar. Ja, för de är nästan alltid brudar, har bara hittat en blivande man som bloggar (kille med störtskön humor) och ett par som skriver tillsammans. Men tjejerna finns det tusentals av.

Jag är en av dem. 

I de flesta bloggarna låter det som att tjejerna själva styr och ställer, åker och tittar på kyrkor, bokar catering, kollar blommor, provar kläder etc etc. Så låter det även i min.

Så jag måste rannsaka mig själv.

Men här är det inte riktigt så. Vi har delat upp vissa saker som vi har var sitt ansvar för. Han har tex ansvaret för drycken medan jag har kontakten med cateringfirman om mat. Han har ansvaret för musiken och vigselprogrammet och jag om festprogrammet. Osv osv.

Men visst.

Det är väl jag som bryr mig mest om vad jag ska ha för blommor och jag bestämmer i alla fall till 98 procent hur min klänning ska se ut (han har dock önskat utformningen av självaste dekolletaget). Men han har ju fått bestämma vad han ska ha för kostym.  Kanske borde jag be honom börja blogga lite om hur han tänker om det här med de nyinköpta manshettknapparna eller om vinet som Han och hans svärfar försöker prata ihop sig om.

Ville bara få det sagt, att jag nu tagit reda på vad för blommor det äri den andra buketten uppifrån, här nedan. Det är anemoner. Så nu vet jag att anemoner och pioner tycker jag om. Såg just en pion-bukett på teve som också var väldigt söt. 

Men växer pioner och anemoner så att man kan få tag i dem i slutet av juli?

B - vet du?

Jag har funderat lite över hur den här bloggen utvecklats. Själv tyckte jag att mina första inlägg var lite komiska och roliga, de där jag beskriver hur Han och jag träffades. 

Nu handlar bloggen mest om ytliga brudiga saker som klänningar, ringar, blommor och servetter. 

Det beror naturligtvis på att det här med bröllop just nu är något väldigt konkret som ska planeras och inte som då, något som låg långt fram och kändes väldigt overkligt . 

Fast själva grejen med giftermål och äktenskap känns faktiskt fortfarande fruktansvärt overkligt och främmande.

De praktiska sakerna har vi ju tagit tag i och det här med hur allt ska gå till, och hur vi vill att festen ska bli känns det som att vi har koll på.

Men vi har nästan glömt av att prata om det där andra, det som borde vara det viktigaste: att leva ihop resten av sitt liv,som ju ändå bröllopet syftar på.

Men när jag tänker efter är det ju ingen skillnad mot hur vi redan har det. Vi bor ju ihop för att vi vill vara tillsammans, vi pratar om framtiden som om vi ska ha den gemensam och vi planerar och drömmer långt fram i tiden. Giftermålet är kanske bara en bekräftelse på det vi redan vet.

Det känns i alla fall bra att tänka så. För då behöver man inte få för sig att saker ska eller måste bli annorlunda bara för att man gifter sig.

Jag tror tyvärr att många tror det. Att saker som inte är bra ska bli bättre, och att massa nya saker ska kännas och hända bara man har fått den där extra ringen på fingret. Men då är man nog ganska så fel ute, för man gifter ju sig med den kärlek man har och inte med någon som ska bli någon annan.

Just nu håller jag på och dukar. På en sittpall i vardagsrummet. Det ser väldigt lustigt ut, en bild kommer senare.

Velar hit och dit om hur vi ska duka. Hade en idé om att ha placeringskort instuckna i gaffeln vid varje tallrik men i realiteten såg det inget bra ut. Så nu måste jag ta en paus och lusläsa den här bloggen i gen, för där finns det så mycket fint.

Hittade också en beskrivning på hur man gör egna korthållare, men vet inte om jag orkar göra 53 stycken...

En av mina allra bästa vänner befinner sig i USA. Men hon kommer hem ungefär en vecka innan bröllopet. Ändå verkar hon bli helt galen av att hon inte kan vara här och hjälpa mig att planera. Så hon ber om uppgifter som går att göra på distans.

Hittlls har jag bara kommit på en ynka liten uppgift: att hitta fåniga brudpar att sätta på vår tårta. 

Först bestämde vi nämligen att vi inte skulle ha det, det känns liksom för fånigt. MenOM man nu hittar nån som kan vara lite komisk och annorlunda kunde det kanske vara en kul detalj, även om det inte känns som ett måste. 

Hur som helst har min fina vän hittat en hel hög med lustiga caketoppers (som det ju heter på engelska). Det verkar vara populärare i USA att ha originella sådana än vad det är i Sverige. 

Om det inte var så att jag är både rädd för och motståndare till vapen hade den här säkert varit kul till exempel.

Eller den här, för det upptagna mobilpratande paret kanske?

 Vi får väl se hur det blir, om vi har något brudpar överst på vår tårta. Jag har inte hunnit diskutera det med Honom än. 

Men hur som helst ska min vän förbereda sig på, att så fort hon kommer hem till Sverige igen ska hon få vara som Vänner-Monica är när Phoebe ska gifta sig. Då lämnar jag över allt ansvar till henne : )

I dag har vi äntligen fått saker att hända. 

• Tårta är beställd. 

• Alla anmälningar har kommit in och summerats.

Just nu ligger vi på golvet med bordsplaceringen, men det är svårt att få ihop det så att alla ska få sitta bredvid folk som de kan ha så kul som möjligt med. Men jag tror vi börjar få ihop nåt som kan bli någorlunda vettigt.

• Han har börjat på vigselprogrammet och jag har kommit en bit med fästhäftet. 

• Han har också gjort en vägbeskrivning mellan kyrkan och festlokalen som vi nog behöver dela ut för att folk inte ska förirra sig.

En dålig sak med dagen var att vi försökte få tag i prästen som ska viga oss. Men en tjurig tant i växeln hos församlingen fick oss att tappa lusten. Är det så konstigt att man vill prata med prästen innan bröllopet? "Men lilla vän, det är ju nästan tvååå måånader dit, han ringer 1-2 veckor innan" patroniserade tanten. 

Bara för det får prästen allt se till att godkänna vår idé. Kommer man in i planeringen så sent kan man väl inte direkt ändra nåt får man hoppas. Vi fick i alla fall ur surtanten namnet på prällen och kollade in bilder på nätet. Han verkar vara nån slags professor och såg mycket bister ut, men vi hoppas det bara var en dålig bild. 

Det är tur att kantorn verkar vara världens gulligaste, annars hade jag lackat ut helt vad gäller det här med kyrkbröllop. Är jag märklig om jag tycker det borde vara i kyrkans intresse att vara positiva till att man vill gifta sig i kyrkan?

För övrigt erbjöd sig en av mina vänner att kolla lite på det här med blommor. Hon hade ju liksom fattat vad jag vill ha, och har bra kontakter och egna kunskaper att utnyttja. Men mer om det kommer senare...