Allt utom gräddbakelse

Jag diskuterade det där med att sova ihop med en vän nyligen. Hon, visade det sig, sover inte  tillsammans med sin man. De har var sina sovrum till och med. Det har dock inte alls med att göra att de inte har ett bra förhållande, för det tror jag visst att de har, men de sover inte bra tillsammans helt enkelt, förklarade min vän för mig.
På ett sätt tyckte jag först att det var konstigt, men jag tror jag fattar nu. Det är inte mer konstigt än att en annan vän delar en 90-säng med sin flickvän, något som jag inte kan föreställa mig att klara ens en natt.
 Själv är jag nog ett mellanting.

Jag är ensam i kväll, Han är ute och kommer hem sent så sängen är tom när jag går och lägger mig och jag gillar det inte.
I början av vårt förhållande bodde vi långt från varandra och sov självklart också var för sig. Då var det i stället svårt att sova när vi väl träffades. Men jag tror nog mer att det berodde på att vi delade en 105-säng.

Bland den första möbeln vi sedan köpte när vi flyttat ihop på riktigt var en dubbelsäng, eller rättare sagt två ordentliga resårmadrasser med en stor gemensam bäddmadrass. Jag sover som en prinsessa numera. 
Både därför att jag vet att Han ligger där bredvid, men faktiskt också det faktum att han ligger nära
 men inte för nära. 
Jag sover alltså bäst med lite egen plats omkring mig, så att jag kan vända på mig när som helst, men jag vill gärna höra hans andetag och känna honom bredvid mig precis innan jag somnar.

Ikväll får jag försöka somna ändå, för Han verkar bli sen.