Allt utom gräddbakelse

...kvar.

I dag har vi varit i lokalen och städat, det behövdes. Men nu är det i alla fall bättre. 

Och borden står på rätt platser och sådär. 

På onsdag ska vår bartender få öva sig på olika drinkar och vår DJ ska soundchecka samtidigt som jag och Han dukar. Kan bli en trevlig tillställning. 

Torsdag ska jag hämta min klänning hos de jätteduktiga systrarna som just nu lägger en sista hand vid den.

Fredag ska vi hämta discoljus och göra det sista i lokalen. På kvällen blir det middag med blivande svärmor. 

Och på lördag... ja då blir vi herr och fru.

... får Han och jag inte planera mer om festen. Vi får öva på vigselakten och vi får kånka saker till lokalen men vi får inte planera. 

Vi var tvugna att bestämma det i dag efter att vi båda kommit på att inget kändes roligt. Vi har planerat allt så in i minsta detalj och försökt att se festen framför oss innan den ens har varit och satt förväntningarna så högt att det inte ens kändes kul att gifta sig. Så nu försöker vi att bli lite mer spontana och avslappnade. 

Jag insåg i dag att jag förmodligen är jättenervös. Jag kom på mig själv med att vingla fram och tillbaka i körfälten på en motorväg medan jag skrek på min bror (som ska vara toastmaster) i telefonen. Det fanns egentligen inte så stor anledning att bli upprörd, men känslorna liksom bara slog över mig. 

Nu får det bli ändring.

Hade jag tvingat dem att spela den här. Min favoritpsalm alla kategorier. 

Vi har dock sett till att den spelas ändå.... mer vill jag ju inte säga eftersom en del av er läsare faktiskt  kommer på bröllopet och det vore ju synd om ni vet allt...

I går gick vi en låååång promenad. Vi har nu fått nycklarna till lokalen men eftersom bilen är på verkstaden fick vi snällt gå dit för att ta oss en titt. Det tog en timme att gå dit och lika långt att gå hem (så klart). Men så hade vi också grundat med en pizza så vi behövde nog den där promenaden. 

Även om vi varit där två gånger förut, innan vi bestämde oss, kändes det pirrigt. Och visst såg vi lite annorlunda på lokalen så här i efterhand.... men jag tror det blir bra ändå. 

Vi ställde borden som vi vill ha det och jag tror det funkar. 

Och på vägen hem bestämde vi vad vi ska ha för bröllopsvals/dans och förbipasserande bilar trodde nog det var två psykfall som var på rymmen där vi provadansade på cykelvägarna på väg hem.

I dag har vi förberett en tävling som vi kommer att hålla under kvällen. Och så har jag gjort lite allt möjligt pyssel, till exempel skyltar som vi ska sätta upp för att folk ska hitta. 

Det är 2,5 vecka kvar nu. Shit! Nä... det måste va mer. Nä det är det inte. Det är bara 2,5 vecka kvar! Nu fick jag lite panik. Nä, inte så mycket. Väldigt mycket. Fast... det är faktiskt bara klänningen vi inte har kontroll över. Och så blommorna, men dem har B lovat att fixa så det litar jag på.

... att ingen kommer hem till oss nu. 

Sedan en vecka tillbaka har vi nämligen dukat upp duk, porslin, glas och bestick på en låg sittkudde i vardagsrummet. 

Vi ville testa hur vi skulle duka ungefär och nu får det stå kvar så att vi kan känna in om det känns okej. Som om dukningen spelar så stor roll för om festen blir lyckad eller ej?

Jag går dock omkring och trallar av lycka över att jag kommit på ett fint sätt att vika servetterna. Bara en sån sak kan göra en fundersam över hur man mår nu för tiden...

I går ringde äntligen prästen.
Det var inte samma som vi fått höra namnet på förut, utan en annan. Men det kändes bra. Han lät snäll och inte alls så nedlåtande som tanten i receptionen i vår församling. Vi ska träffa honom om två veckor och prata igenom allt. 

Bild: http://sv.wikipedia.org

I morgon ska jag hämta nyckel till festlokalen. Och ringarna ska lämnas in för gravering och upp-putsning. 

Dessutom har vi hunnit handla nästan allt som ska handlas förutom lite mat som inte går att köpa än. 

Tårtorna är nu betalda och maten verkar vara under kontroll.

Festhäftet är nästan färdigt. Bara bordsplaceringen skapar huvudbry fortfarande. 

Och nästa vecka ska jag få åka och prova klänningen, den kommer knappt vara påbörjad men då kan de börja måtta allt efter min egen kropp och sedan börja sy på riktigt. 

Det börjar alltså likna nåt vid det här laget. Ändå kan jag inte ta det lugnt. Jag antar att det är det sedvanliga kontrollbehovet som gör sig gällande. Vissa saker kan jag ju inte ha full koll på och det måste jag lära mig att hantera.

Men torsdag och fredag denna vecka tänker jag åka till sommarstugan och koppla av. Ska försöka att inte tänka för mycket bröllop. Har tagit med mig placeringskorten som jag ska passa på att skriva men utöver det tänker jag ta det lugnt. Kan behöva samla kraft inför de sista veckornas planering.

Folk frågar rätt ofta om vi har det stressigt och mycket med all planering. Fram till för ett par veckor sedan suckade jag Jaaa, ganska så högt som svar på den frågan.
Numera svarar jag näää, och känner mig genast nervös att jag glömt något.
Men faktum är att jag känner mig rätt avslappnad. Det finns så klart en hel del kvar som ska fixas, men samtidigt så vill vi ju att allt ska bli rätt så casual och inte så himla uppstyrt.

Fast jag ska erkänna att det stressar mig litegrann att sömmerskorna inte börjat på min klänning... så vitt jag vet i alla fall.
Och så blir jag oroad över att vår bil är nykrockad och inte direkt körbar i nuläget. Och man behöver ju bil för rätt mycket just nu... när det ska handlas grejer och köras till lokalen och sådär..

I helgen ska fixa lite med våra otroligt traditionella festhäften.

Sen är det inte så mycket mer att göra än att vänta till de där sista veckorna då allt ska göras på en gång antar jag.

Jag har blivit beroende av att surfa omkring och läsa på andra blivande brudars bloggar. Ja, för de är nästan alltid brudar, har bara hittat en blivande man som bloggar (kille med störtskön humor) och ett par som skriver tillsammans. Men tjejerna finns det tusentals av.

Jag är en av dem. 

I de flesta bloggarna låter det som att tjejerna själva styr och ställer, åker och tittar på kyrkor, bokar catering, kollar blommor, provar kläder etc etc. Så låter det även i min.

Så jag måste rannsaka mig själv.

Men här är det inte riktigt så. Vi har delat upp vissa saker som vi har var sitt ansvar för. Han har tex ansvaret för drycken medan jag har kontakten med cateringfirman om mat. Han har ansvaret för musiken och vigselprogrammet och jag om festprogrammet. Osv osv.

Men visst.

Det är väl jag som bryr mig mest om vad jag ska ha för blommor och jag bestämmer i alla fall till 98 procent hur min klänning ska se ut (han har dock önskat utformningen av självaste dekolletaget). Men han har ju fått bestämma vad han ska ha för kostym.  Kanske borde jag be honom börja blogga lite om hur han tänker om det här med de nyinköpta manshettknapparna eller om vinet som Han och hans svärfar försöker prata ihop sig om.

I dag har vi äntligen fått saker att hända. 

• Tårta är beställd. 

• Alla anmälningar har kommit in och summerats.

Just nu ligger vi på golvet med bordsplaceringen, men det är svårt att få ihop det så att alla ska få sitta bredvid folk som de kan ha så kul som möjligt med. Men jag tror vi börjar få ihop nåt som kan bli någorlunda vettigt.

• Han har börjat på vigselprogrammet och jag har kommit en bit med fästhäftet. 

• Han har också gjort en vägbeskrivning mellan kyrkan och festlokalen som vi nog behöver dela ut för att folk inte ska förirra sig.

En dålig sak med dagen var att vi försökte få tag i prästen som ska viga oss. Men en tjurig tant i växeln hos församlingen fick oss att tappa lusten. Är det så konstigt att man vill prata med prästen innan bröllopet? "Men lilla vän, det är ju nästan tvååå måånader dit, han ringer 1-2 veckor innan" patroniserade tanten. 

Bara för det får prästen allt se till att godkänna vår idé. Kommer man in i planeringen så sent kan man väl inte direkt ändra nåt får man hoppas. Vi fick i alla fall ur surtanten namnet på prällen och kollade in bilder på nätet. Han verkar vara nån slags professor och såg mycket bister ut, men vi hoppas det bara var en dålig bild. 

Det är tur att kantorn verkar vara världens gulligaste, annars hade jag lackat ut helt vad gäller det här med kyrkbröllop. Är jag märklig om jag tycker det borde vara i kyrkans intresse att vara positiva till att man vill gifta sig i kyrkan?

För övrigt erbjöd sig en av mina vänner att kolla lite på det här med blommor. Hon hade ju liksom fattat vad jag vill ha, och har bra kontakter och egna kunskaper att utnyttja. Men mer om det kommer senare...

Jag kollade just igenom bloggen och drabbades för en stund av panik.

Jag har försökt att få det här bröllopet att bli så okonventionellt som möjligt, men inser nu att jag inte lyckats. 

Jag vill inte ha ett svennebananbröllop men har hamnat där ändå.

Kyrka, uppsydd klänning, diamantring, bröllopstårtor, bordsplacering osv osv. Låter som vilket princessbröllop som helst. Som någon annans flickdröm.

Å andra sidan är det väl inget av det vi bestämt som jag vill ändra på heller.  

Får trösta mig med att vi alla fall inte kommer ha nåt jävla honnörsbord, inte så många tal (hoppas jag) och ingen femtimmars sittning med trerätters middag. Ingen toast skagen till förrätt och inget fånigt brudpar på tårtan. Och framförallt kommer ingen att sjunga "det vackraste" eller "kärleken förde oss samman" i kyrkan. Tack och lov!

Och när det kommer omkring, spelar det nån roll om bröllopet blir svennigt?Det är ju Han och jag som är viktiga. Att vi hittat varandra och vill göra det här trots att det är både skrämmande och otäckt. Men naturligtvis allra mest helt underbart.

Och det är väl bara att inse, att vi är väl rätt svenniga båda två tydligen.