Allt utom gräddbakelse

Jag önskar att jag hade en vacker historia att berätta för barn och barnban. Men faktum är att historien om hur jag hittade min stora kärlek inte är så vacker.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet alls. Första gången vi träffades tyckte jag att han var en töntig snorunge och han tyckte jag var en rabiat kärring (ungefär hans egna ord).
Andra gången däremot hände det saker. Men inte på en gång. Först hälsade vi bara och jag uttalade en sliten raggreplik helt utan mening. "Har jag inte träffat dig förut?" var jag nämligen tvungen att fråga när jag hört honom prata en liten stund. Och jo, det hade jag ju men det kom jag knappt ihåg. Däremot kände jag väl igen hans småländska och kände mig genast hemma. Tror inte vi pratade så mycket mer med varandra på den där grillfesten egentligen, men jag drömde mig till de småländska skogarna från barndomen när jag lyssnade på hans röst.
Och sen hände det. Ja, inte så att det började blixtra och att kärlek uppstod. Det handlade egentligen bara om att vilja bryta ensamheten, man skulle kunna kalla det ren och skär desperation.
Efter grillfesten gick vi på en festival. Egentligen hade jag redan träffat ett annat gäng kompisar och att han och jag stötte ihop igen var bara en slump. Mitt sällskap försvann plötsligt och det enda kända ansiktet jag såg i folkvimlet var Han. Vi blev stående över varsin öl och pratade, pratade och pratade. Och på den vägen var det.

Ja, inte så att vi blev ihop då. Det dröjde.
Men jag luskade efteråt reda på hans nummer och slog en signal några månader senare när jag under semestern var nere i småland i sommarstugan. Vi bestämde träff och plötsligt hade han träffat föräldrarna. Jag var då övertygad om att det bara var på lek, att det var kul att ha en kompis på sommarstället. Dessutom var jag så fruktansvärt trött på killar och strul att jag kunde sträcka mig till att han var söt men inte göra  mamma lycklig när hon överväldigad utbrast  "det var väl en bra grabb!".
Det blev dock ett par vändor till småland den sommaren och sedan hade vi bestämt att han skulle hälsa på mig. Och hur jag i över en månad höll på och förberedde mig för detta besök med bantning, shopping, matlagning och städning, samtidigt som jag intalade mig att det bara var på skoj finns det en annan blogg som beskriver. 

Nåväl. Han kom på besök hem till mig och hur jag än försökte förklara bort det då kan jag nu erkänna att jag blev tokkär.
Och för att ta hans version kan man beskriva fortsättningen som "tjat och tjat och tjat tills han gav med sig".

Dagen då det blev vi på riktigt innehåller inte alls några romantiska detaljer. Vi var bakfulla, låg i sängen och åt pizza och sen i samband med en rap från hans sida konstaterade vi att vi nog var ihop.