Öva


I dag fick jag ett brev, adresserat med mitt nya efternamn. Det såg fint ut.

Jag är nöjd att jag behåller mitt gamla och lägger till det nya efteråt, det känns bra.


Att leva tillsammans...

Ibland ringer vi varann mitt på dagen bara för att säga hej. Ibland säger vi inget alls. Här kommer ett utdrag ur en konversation vi hade just nu per telefon:


...

Jag: Jag har varit ute på landet och blivit alldeles naturromantisk.
Han: Mmmmm.
Jag: Man mår rätt så bra när man är ute på landet, hos djuren.
Han: Muuuuu.
Jag: Det fanns katter också.
Han: Kssksssksss.
Jag: Fast jag skulle nog bli galen i längden av att bo så långt från allt.


...

Det här med bloggen

Jag har funderat lite över hur den här bloggen utvecklats. Själv tyckte jag att mina första inlägg var lite komiska och roliga, de där jag beskriver hur Han och jag träffades. 

 

Nu handlar bloggen mest om ytliga brudiga saker som klänningar, ringar, blommor och servetter. 

 

Det beror naturligtvis på att det här med bröllop just nu är något väldigt konkret som ska planeras och inte som då, något som låg långt fram och kändes väldigt overkligt . 

 

Fast själva grejen med giftermål och äktenskap känns faktiskt fortfarande fruktansvärt overkligt och främmande.

 

De praktiska sakerna har vi ju tagit tag i och det här med hur allt ska gå till, och hur vi vill att festen ska bli känns det som att vi har koll på.

Men vi har nästan glömt av att prata om det där andra, det som borde vara det viktigaste: att leva ihop resten av sitt liv,som ju ändå bröllopet syftar på.

 

Men när jag tänker efter är det ju ingen skillnad mot hur vi redan har det. Vi bor ju ihop för att vi vill vara tillsammans, vi pratar om framtiden som om vi ska ha den gemensam och vi planerar och drömmer långt fram i tiden. Giftermålet är kanske bara en bekräftelse på det vi redan vet.

Det känns i alla fall bra att tänka så. För då behöver man inte få för sig att saker ska eller måste bli annorlunda bara för att man gifter sig.

 

Jag tror tyvärr att många tror det. Att saker som inte är bra ska bli bättre, och att massa nya saker ska kännas och hända bara man har fått den där extra ringen på fingret. Men då är man nog ganska så fel ute, för man gifter ju sig med den kärlek man har och inte med någon som ska bli någon annan.

 

 


Posten- med rätt att såra

Jag har alltid försökt att försvara Posten när folk klagar. Men nu vill jag inte det längre.

Minst två av våra inbjudningar har inte gått fram. 

 Men det var bara en slump att vi fick reda på att de inte kommit fram. Tänk om det är fler som inte fått sina brev?

Jag skickade iväg ca 15 brev för två veckor sedan. Alla postades i samma brevlåda. De flesta har kommit fram, jag vet åtminstonde cirka 7 som fått sina brev. Men kanske är det fler än två som inte fått som faktiskt bjudits?

Det tröttsamma i det hela är att det sårar och förstör mer än vad man tror.
 En redan skör relation blir inte direkt bättre av såna här missar som vi inte alls har att göra med. Får man ingen inbjudan men hört om bröllopet kan man ta det som en markering om att man minsann inte är inbjuden.

Dumma dumma dumma dumma posten!

Jag ska aldrig göra mig till och skicka fina inbjudningar med snigelpost längre. Från och med nu är det elektroniskt som gäller!

3-årskris?

I går firade Han och jag tre år tillsammans. Och då slog det mig att all trötthet, ovilja att planera, allt krångel och allt annat kanske bara varit en sån där 3-årskris som det pratas om ibland.

Men jag tror att kriser är bra. Överhuvud taget ska man ta sig tid att känna efter. Innan man gifter sig.
På sistone har jag hört om flera av mina vänners vänner som skiljt sig efter bara 1-2 år. Inte för att jag klandrar någon för att kärleken tar slut, eller för att saker kraschar,men jag hoppas jag inte behöver vara med om det själv.

Äktenskapet handlar ju om att lova varandra evigheten. Men helt krasst är det ändå så att om framtiden vet vi inget. Faktum är att vi vet väldigt lite om oss själva också. Men en sak tycker jag man är skyldig, framförallt sig själv, men också den man planerar att gifta sig med: att tänka efter vad man vill just nu.

Kan man i nuet se sig själv tillsammans med den människan i framtiden så är det liksom bara att köra. 

Uppdatering..

Har träffat svärmor hela två gånger denna sommar utan att något gått fel. Jag hoppas detta håller i sig.

Vad gäller bröllopsplanerna har vi dock båda tappat lusten. Jag tror att vi haft för lite ork rent generellt helt enkelt. Så nu har vi bestämt att vi inget planerar förrän vi verkligen känner för det igen. Visst går jag och tänker litegrann och så, men jag tror att vi behöver vår treveckors semester och lite tid för varandra innan vi orkar planera igen.
Vi håller på att leta ny bostad, eftersom vi inte trivs så bra där vi bor nu. Dessutom försöker vi lägga om vår kost för att få lite krafter och få ordning på våra sinnen igen. Allt detta för att försöka må lite bättre, orka med oss själva och varandra lite mer. Det är så lätt att bara gå ner sig i trötthet och gnäll när man vantrivs i livet och är trött jämt. Men nu försöker vi som sagt få lite rätsida på det. Ingen kan komma och säga att vi inte försöker göra något åt saken i alla fall.

Planerna ligger på is

Ja, vi har knappt pratat bröllop de senaste veckorna. Förutom att jag verkar få kalla fötter (inte för att leva resten av mitt liv med Honom, utan för att ordna en fest och ceremoni och stå där och se vacker ut och riskera att alla har tråkigt och inget blir som jag vill ändå) har också svärmor svept in i livet och gjort allt surt för oss igen.
Det går liksom inte förklara, men just nu känns det inget kul alls. Jag försöker se det som att det är en sak mellan henne och Honom, men så klart påverkar det vår syn på framtiden.
Dessutom bor vi i en lägenhet som är 30 grader varm dygnet runt och där luften står still. Det tär både på vårt humör och vårt förhållande. Men nu ska vi ha två veckors semester ihop och åka till vackra småland. Jag hoppas vi får ork att tänka på framtiden igen, får lust att planera och kanske till och med bokar in något ställe att ha både ceremonin och festen. 

Separationsångest

Jag ska resa bort med min mamma i några dagar och nu några dagar i förväg kan jag plötsligt brista ut i storgråt här hemma. Jag lider av prestationsångest innan vi ens kommit iväg.


Jag kan tycka att det både är en fin och en ful sida av kärleken, att man blir sådär beroende av att ha en annan människa inom räckhåll.
Nu vet jag ju att det kommer att gå bra, det är ju bara några dagar och jag kommer ha så mycket nytt omkring mig att tiden kommer gå rasande fort ändå. Dessutom vet jag ju hur bra vi mår när vi ses igen.
Det är bara det att det känns som att lämna litegrann av sig själv här hemma. Kliché, säg gärna det, men det är ju så det känns.

När jag kommer hem igen är det strax påskledigt och vi ska bege oss ner till Småland. Ner till konstiga svärmor (som jag förövrigt inte orkar kommentera mer just nu än att jag bestämt mig för att göra som hon och låtsas som om inget hänt- även om det aldrig kommer fungera för mig) men framförallt ner till det underbara backiga torpsmåland, med de höga granarna och de steniga åkrarna. Jag har ringt och hört mig för i dag och vi ska få låna nyckel och titta in i både festlokal och i kapell för ratt se om Lövhult blir platsen för vårt bröllop.


Ett halvår senare...

Sitter vi på en restaurang som vi från och med nu kommer att kalla vårt stammisställe och skålar. Vi minns tillbaka på den där augustikvällen på bryggan, efter en veckas ihållande regn, en kväll med grådisig solnedgång bakom träden på ön mitt i sjön, där vi satt och sörplade vin på bryggan. Och så skrattar vi åt minnet av hur vi var klädda. Jag i pösiga byxor, luvtröja och gummistövlar. Han i luvtröja, vanliga jeans och träskor. Kanske inte så man sett det framför sig, men ändå helt rätt. Vad hade vi annars haft att skratta åt så här på firandet av vår halvåret långa förlovning? 


Sur som ättika

Har inte orkat ta tag i problemen med svärmor även om jag vet att inget kommer lösa sig om inte jag tar tag i det. Han har bestämt sig för att ignorera problemet eftersom det är så hon gör, men mig funkar inte det för.

Har bara inte kommit i rätt stämning för att skriva det där brevet jag planerat.

Han säger att jag varit så himla sur på sistone. Kanske har jag. Men visst fanns det en reklam en gång i tiden som hade nån slogan typ : "Inte lätt att vara glad när man har ont i magen".
Jag befarar att jag håller på att utveckla samma problem-mage som min mor. Inte för att den tanken hjälper mot surheten. 

Tappad lust

Konflikten med svärmor har gjort att jag tappat lusten med det mesta. Särskilt lusten att leta mönster till bröllopsklänning. Hon hade ju sagt att hon ville sy den men nu känns det inte direkt aktuellt. Det verkar inte som om hon ställer sig bakom giftemålet alls.

Det ironiska är att kvällen innan allt hände var jag på middag med några kollegor varpå en av dem antyder att det inte kan vara lätt att ha svärmor på besök. Jag svarar då att "nej det är inga problem alls, vi har en jättebra relation" eftersom det är vad jag tror. Men tydligen inte.

Hon har gjort klart att hon "inte tycker om hur Han och jag är mot varandra".
En person som tycker så står inte direkt högst på inbjudningslistan längre.

Funderar på att ta pengarna hon hittills satt in på vårt bröllopskonto och sätta tillbaka dem på hennes konto.

Som ett danskt familjedrama

Just en von Trier-film känns det som att jag och Han är mitt uppe i just nu.

Helgen med hans mamma, mina föräldrar och min bror och fru och barn blev plötsligt väldigt konstig.

Eftersom Han inte gillar att fira jul beslöt vi förra året att göra en egen familjehögtid, i januari när man brukar behöva nåt roligt ändå. Sagt och gjort, och i år skulle det bli andra året och därmed tradition.
Svärmor kom i fredags men redan på lördagen fick hon nog och åkte hem. Och här går jag och förstår ingenting. Vad gjorde vi för fel? Vad hände?

Han är orolig och känner sig övergiven och tror att han för alltid kommer att få leva utan sin mamma.
Och jag som trodde att jag och min blivande svärmor inte alls hade de vanliga problemen som blivande svärdöttrar och svärmödrar brukar ha går här och förstår verklighen ingenting.






Att sova med kärleken


Jag diskuterade det där med att sova ihop med en vän nyligen. Hon, visade det sig, sover inte  tillsammans med sin man. De har var sina sovrum till och med. Det har dock inte alls med att göra att de inte har ett bra förhållande, för det tror jag visst att de har, men de sover inte bra tillsammans helt enkelt, förklarade min vän för mig.
På ett sätt tyckte jag först att det var konstigt, men jag tror jag fattar nu. Det är inte mer konstigt än att en annan vän delar en 90-säng med sin flickvän, något som jag inte kan föreställa mig att klara ens en natt.
 Själv är jag nog ett mellanting.

Jag är ensam i kväll, Han är ute och kommer hem sent så sängen är tom när jag går och lägger mig och jag gillar det inte.
I början av vårt förhållande bodde vi långt från varandra och sov självklart också var för sig. Då var det i stället svårt att sova när vi väl träffades. Men jag tror nog mer att det berodde på att vi delade en 105-säng.

Bland den första möbeln vi sedan köpte när vi flyttat ihop på riktigt var en dubbelsäng, eller rättare sagt två ordentliga resårmadrasser med en stor gemensam bäddmadrass. Jag sover som en prinsessa numera. 
Både därför att jag vet att Han ligger där bredvid, men faktiskt också det faktum att han ligger nära
 men inte för nära. 
Jag sover alltså bäst med lite egen plats omkring mig, så att jag kan vända på mig när som helst, men jag vill gärna höra hans andetag och känna honom bredvid mig precis innan jag somnar.

Ikväll får jag försöka somna ändå, för Han verkar bli sen.


Kärlek är...

Om någon skulle fråga mig vad kärlek är just nu skulle jag svara nåt i stil med:

"Kärlek är när man står och steker ett kilo köttfärs fast man själv aldrig skulle äta något sånt. Det är när man låter liklukten sätta sig i kläder och hår och man står där och andas in doften där som man i vanliga fall skulle fontänkräkts av. 
Kärlek är när man steker pannbiffar, köttfärssås och bacon på spisen trots att manvarit vegetarian i över tio år och man står och  petar i det med långa stekspadar så att man ska
slippa att röra vid det.
Men framförallt är kärlek när man efteråt står och ska diska alla stekpannor och köttsaften rinner över ens händer, när 
slamsor av döda djur sätter sig i diskborsten och när man inser att köksfläkten aldrig kommer att förlåta en för denna orgie av köttigt stekos."


image25



Mannen har nämligen gått och stukat foten och ligger hjälplös med foten i bandage uppallad på kuddar i högläge.



We fall in love by accident

...A heavenly coincedence...

I bland när vi är ute och åker bil känns det precis som i en film. Och i dag var soundtracket just den här låten, som i de där raderna stämmer så bra på hela grejen med att bli kär.

Resten av låten (Friends of mine med Adam Green) kanske inte alls handlar om det jag menar, men bra är den.

Alltings början

Jag önskar att jag hade en vacker historia att berätta för barn och barnban. Men faktum är att historien om hur jag hittade min stora kärlek inte är så vacker.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet alls. Första gången vi träffades tyckte jag att han var en töntig snorunge och han tyckte jag var en rabiat kärring (ungefär hans egna ord).
Andra gången däremot hände det saker. Men inte på en gång. Först hälsade vi bara och jag uttalade en sliten raggreplik helt utan mening. "Har jag inte träffat dig förut?" var jag nämligen tvungen att fråga när jag hört honom prata en liten stund. Och jo, det hade jag ju men det kom jag knappt ihåg. Däremot kände jag väl igen hans småländska och kände mig genast hemma. Tror inte vi pratade så mycket mer med varandra på den där grillfesten egentligen, men jag drömde mig till de småländska skogarna från barndomen när jag lyssnade på hans röst.
Och sen hände det. Ja, inte så att det började blixtra och att kärlek uppstod. Det handlade egentligen bara om att vilja bryta ensamheten, man skulle kunna kalla det ren och skär desperation.
Efter grillfesten gick vi på en festival. Egentligen hade jag redan träffat ett annat gäng kompisar och att han och jag stötte ihop igen var bara en slump. Mitt sällskap försvann plötsligt och det enda kända ansiktet jag såg i folkvimlet var Han. Vi blev stående över varsin öl och pratade, pratade och pratade. Och på den vägen var det.

Ja, inte så att vi blev ihop då. Det dröjde.
Men jag luskade efteråt reda på hans nummer och slog en signal några månader senare när jag under semestern var nere i småland i sommarstugan. Vi bestämde träff och plötsligt hade han träffat föräldrarna. Jag var då övertygad om att det bara var på lek, att det var kul att ha en kompis på sommarstället. Dessutom var jag så fruktansvärt trött på killar och strul att jag kunde sträcka mig till att han var söt men inte göra  mamma lycklig när hon överväldigad utbrast  "det var väl en bra grabb!".
Det blev dock ett par vändor till småland den sommaren och sedan hade vi bestämt att han skulle hälsa på mig. Och hur jag i över en månad höll på och förberedde mig för detta besök med bantning, shopping, matlagning och städning, samtidigt som jag intalade mig att det bara var på skoj finns det en annan blogg som beskriver. 

Nåväl. Han kom på besök hem till mig och hur jag än försökte förklara bort det då kan jag nu erkänna att jag blev tokkär.
Och för att ta hans version kan man beskriva fortsättningen som "tjat och tjat och tjat tills han gav med sig".

Dagen då det blev vi på riktigt innehåller inte alls några romantiska detaljer. Vi var bakfulla, låg i sängen och åt pizza och sen i samband med en rap från hans sida konstaterade vi att vi nog var ihop.

image1

Vi tyckte ju om varandra och saknade varandra när vi inte sågs. Vi tillbringade ju flera timmar i telefon på kvällarna och hade båda lämnat tågstationer med ont i hjärtat. Vi konstaterade att det var värt att göra ett försök. Försöket blev en permanent lösning skulle man kunna säga och ett halvår senare kom jag
 med min resväska och flyttade in i hans lilla studentrum. 
När vi varit ihop i ett år flyttade vi ihop på riktigt och efter ytterligare åtta månader sitter jag nu
 och skriver det här i väntan på ett bröllop.

Livskamraten

I augusti föll Han med stort H på knä och friade.
Där någonstans, när jag upptäckte tårarna som rann utmed mina kinder, förstod jag att jag trots allt är den blödig romantiker jag kämpat emot i hela mitt liv.
Men bara för det betyder det inte att jag drömmer om att vara prinsessa, klä mig i gräddbakelseklänning, eller om att ges bort av min far vid ett kyrkbröllop.

I somras gifte sig en vän till mig och henns far höll ett tal om hur roligt han tyckte det var att hon ändrat sig. Från att ha varit feministen som tyckte att man inte behövde en man och varit övertygad om att hon inte skulle gifta sig.
Jag tänkte likadant och gör det fortfarande. Förutom på en punkt,  och jag vet att hon nog håller med mig. Jag tror fortfarande att man visst klarar sig utan en man och utan att gifta sig.
Men jag vet att ag inte skulle klara mig utan en livskamrat.

Och den kamraten har jag hittat.

395282-2


Om vägen till vårt giftemål kommer den här bloggen handla.

RSS 2.0